chattens.se

Det låter bekant, denna rubrik :roll: Troligtvis har jag tagit upp det förr. När jag såg att en dagstidning hade som dagens fråga om Sverige är ett jämställt land fanns det tre svarsalternativ: Ja, Så gott som och Nej.

Jämställdhet.. det är så mycket och inte bara ett rakt sträck mellan män och kvinnor och sedan sätta ett likhetstecken emellan. Jämställdhet innefattar mycket och till på det kommer varje enskilds individs åsikt.

Inom yrkesverksamheten säger jag bara en sak: Lika lön för samma arbete. Sedan kan vi ju se på antal arbetade år och erfarenhet, självklart. Den som arbetat i 30 år och har en stor kompetens och kunskap inom sitt arbetet, skall ju ha högre lön än den som är ny. Men grundlönen skall ju vara samma för man som för kvinna. Lönestegringen skall ju också baseras på samma grunder: Kompetens och antal förvärvade år. :smile:

I samhället kan vi aldrig begära att män och kvinnor skall klara av att vara millimeterjämställda :neutral: Vi har olika kroppar med olika förutsättningar. En kvinna kan visserligen träna sig till styrka och muskler men det innebär inte att hon på sikt kommer att klara ett stuveriarbetarjobb t.ex. En man kan aldrig föda barn och amma :wink: Ibland får jag känslan av att kvinnor måste upp till bevis mer än männen för att bevisa sin duglighet. Kvinnor utbildar sig till brändmän (eller brandkvinnor :wink: ) i ett tappert försök att bevisa att vi kvinnor kan. För alla de brandkvinnor som finns är det ju inte så utan det handlar om ett genuint intresse för arbetet som sådant. Missförstå mig inte nu. Män som vill arbeta med barn på dagis, anklagas nästan per automatik för pedofili :evil: Kan det inte vara så att de verkligen tycker om att arbeta med barn utan att för den skull vara galningar?? De är formodligen fäder och där, i sin papparoll, anklagas de inte för att vara ute efter omoral med barn. (även om det finns de som väljer yrket för att komma nära barnen i fel syfte) Varför anklagar vi inte kvinnor för samma sjuka uppsåt? Det finns ju bevisligen kvinnliga pedofiler också. :evil:
Läs vidare »

Vi är nog en stor skara människor som slarvar med att ta hand om oss själva. Undertecknad är en av dessa även om jag blivit bättre på det. Vem har glädje av att jag rasar ihop av pur utmattning och onödigt slitage? :neutral:

Trots ett hårt liv på många sätt så har jag ändå lyckas undvika det som kallas ryggproblem. I alla fall ur mitt perspektiv och det är ju den enskilde som sätter gränsen för när en krämpa kan vara ett problem. Visserligen fick jag ont i ryggen för 5-6 år sedan då jag gick på en av arbetsförmedlingens alla korkade och kränkande kurser (de tror verkligen vi är dumma i huvudet och på allvar tror att vi kommer att utvecklas av att sitta runt ett bord och lyssna på ena föreläsningen efter den andra) Då var det flera av oss som medverkade där som kände av ryggvärk och vi utgick i från att det var stolarna som var kass. Det hela slutade med att jag den sommaren åkte på mitt första ryggskott ??: Äldsten fick leda mig till vårdcentralen för läkarbesök och det visade sig att även ischias-nerven härjade som värst då. Jaja.. det gick ju över, nästan, och inom ett halvår hade jag mitt andra skott i ryggen. Sedan dess har det dragit lite i ischiasnerven men inte så jag kallar det problem.

Nå.. värk i fötterna har jag i alla fall sedan 3 år och inget har hjälpt. Orotpeden sa bara att jag skulle gå ner i vikt så försvann smärtan :shock: Håhåjaja.. han som själv skulle operera sin felställning i ena foten dagen där på. HAN behövde gå ner i vikt, tyckte jag, men höll igen en giftig kommentar :lol: Jag tog kontakt med Fotexperten i Kalmar och provade ut för inlägg till skorna. Det hjälpte faktiskt. Nu har familjen blivit lite av stamkunder där då de båda äldsta sönerna också fått inlägg. Det är Bobban, som är fot- och skoexpert, tidigare anställd på Intersport här i stan och Jimmy, som är sjukgymnast och den som provar ut för inlägg. Båda är mycket komptetenta och urgulliga. De kommer ihåg sina kunders namn, de vet vad som inköpts (utan att kika i datorn) och ger service som platsar bland filmstjärnor och annat ”fint” folk. Nå.. nog om lovorden kring Bobban och Jimmy :mrgreen: När jag var hos dem på ett besök frågade jag vad det var för lustiga skor som de hade med rundad botten. Jo, det var MBT-skor. De förklarade lite hur de fungerade och gick själva i dessa skor. Jag kikade ner och visst hade de MBT-skor på fötterna. Jag kände att det kanske vore något för mig och mina fötter och resten av kroppen och jag fick prova ett par. WOW! Vilken känsla. Men de kostar ju en del och när det gäller investeringar så där är jag lite försiktig.

Nu har det gått ett halvår Läs vidare »

Hur många minns inte de hemska stunderna då våra mödrar kom på åhörardagar och satt uppradade som stolta dockor längst bak i klassrummet, lyckligt leende över att just deras barn var så duktigt och framgångsrikt? Det var den värsta dagen på året. Nervösa och stressade blev vi elever, vars stolta hönsmödrar kommit för att betrakta sina små älsklingars tio-i-top-placeringar för att kunna skryta vidare till resten av familjen, vännerna och bekanta samt alla andra som ansågs behöva höra.

Jag minns en enda gång då denna åhörardag kom och min mor var där. Stolt, leende och lite överseende såg hon på mig och jag kände förväntnigarna krypa längs ryggraden. Troligtvis var detta i åk 2. Två stolta kvinnor längst bak och det var utan tvekan att det var min klasskamrat Bengt och jag som skulle fram till svarta tavlan och visa våra kunskaper i rättstavning. Det var en känsla av kränkning och otillräcklighet jag klev fram till ”fröken”, som var en mycket älskvärd sådan.. rar och omtänksam… och det uppdrag hon gav mig.. det var att skriva ”Bengt” Skammens rodnad klev upp för mina kinder och helst av allt ville jag sjunka genom golvet och aldrig mer återvända. Bakom min rygg, som var fuktig av nervositetens svett, hördes snart fnitter och skratt. Hjärtat slog än mer snabbt och jag visste på något vis att något var fel.. mycket fel. Jag hörde min kära ”frökens” röst som hävdade inför klassen att det var lätt att skriva fel när man var lite nervös, som var så självklart när man hade sin mamma i klassen.. DÅ såg jag felet.. Jag hade stavat Bengt helt fel.. Benkt. Jag älskade min fröken allra mest just då, när hon försvarade mitt lilla felsteg. Men fy, så vidrigt det var.

Dock kan jag inte hävda att jag ofta såg till mina föräldrar i skolan och det var något jag saknade. Där och då i grundskolan bestämde jag mig för att om jag själv fick barn, skulle jag vara med på alla föräldramöten, klassupprop, skolavslutningar med mera. Mina knattar skulle veta att jag var engagerad, visste vad som hände i skolan och hur det gick för dem. De skulle inte kunna skolka utan att jag fick veta (vilket jag gjorde mesta tiden på högstadiet och det tog nästan 4 terminer innan föräldrarna fick det till sin kännedom) Så har det också varit. Ett mycket bra hem-och-skola-samarbete där vi vetat vart vi har varandra, skolan och jag. De har vetat att jag backat upp mina barns utveckling till hundra procent, att jag inte håller dem bakom ryggen om de gjort något galet etc. Det har aldrig funnits tvekan i våra olika roller. Telefonkontakt, eller lappar hemskickade/eller brev, om det varit något som behövts tas upp.

Nu har mina barn tur som haft läshuvud och med lätthet kunnat komma ikapp vid sjukdom etc. De har alltid gått igenom skolan med bra betyg och goda omdömen. Utvecklingssamtalen genom åren har varit en ständig glädje att närvara på då lärarna haft idel gott att säga om pojkarna.

Så kom gymnasiet.. Läs vidare »

Det kan ju låta mer än knäppt men det var precis vad det blev. 60-årskalas med temat Flower Power blev helt stort succe! Tänk att få ihop så mycket folk som nästan alla på ett eller annat sätt klädde sig som man gjorde under FP-epoken. Undertecknad var helt mållös i den frågan. :shock: Tittade runt.. betraktade.. skrattade.. helt sanslöst lyckat!! :grin:

Jag hade i sista minuter fått tag på en klänning som på ett eller annat sätt skulle matcha festen. Hur lätt är det att hitta kläder som skall passa in på ett 40 år gammalt tema, när inte ens Second-handbutikerna är rustade? :cry: Men på tisdagen, när Nilla och jag var i Valbo för att handla, såg jag den bara. Den hängde där och näsan ropade efter mig. In i butiken, prova och köpa. Det är en underdrift att säga att jag var eld och lågor. Det var så illa att jag verkligen missade de stora skyltarna ”Halva reapriset” så det kan ju bara sammanfattas med att jag blev än mer lycklig när jag kom till kassan. :lol:

Vem vill betala fullpris eller ens halva priset för en klänning att använda bara en gång? Inte sitemamman, inte. Nåja… nu till i går. Kalaset skulle gå av stapeln kl 18.00 och omklädd med blommor och paket satte jag mig i sonens bil och körde över bron. (Jag vill bara meddela samtliga läsare att jag inte drack alkoholhaltiga drycker då jag skulle köra hem också.) Det var många som klädde om utanför sina bilar och andra var liksom jag, redan klädd för kvällen. Folk fanns redan på plats; toastmastern, serveringspersonalen, vänner som kommit under veckan för att hjälpa till med förberedelserna. Efter kramkalas och samling gick vi alla in på gården med sången ”Ja, må hon leva.. ” och hurrade så det rungade mellan de öländska gårdarna. Fler folk kom och jag blev mer och mer begeistrad över denna brokiga skara ”hippies”.

Det som var mest fantastiskt, om jag nu får säga det själv… Läs vidare »

Borta bra men hemma på sin egen kudde är ju bara bäst. Resan hem gick smärtfritt och vi anläde hemmavid i rätt tid. Inte fel alls av SJ, måste jag säga. Det har ju blivit en och annan tågresa genom åren och det lär bli fler. En sak jag lärt mig är att gilla läget med SJ.. man vet liksom aldrig hur det blir och när man kommer fram.. om man nu har turen att komma fram. Det har varit förseningar pga olyckor, pga Gudrun (då satt vi evakuerade långtbortistan) försening pga andra försenade tåg.. Listan kan göras lång. Det brukar bli bra ändå. Det har ju hänt att jag fått tillbaka resepengarna pga förseningar. Inte illa alls.

Det är något speciellt med att åka tåg. En stillhet som det är svårt få på annat sätt. Man kan röra sig relativt fritt, man kan prata med människor man aldrig träffat förut och aldrig kommer att möta igen. Man kan läsa, sova, betrakta människor och landskap. Man kan skriva, göra läxor, plugga till en tenta eller surfa.. spela kort eller umgås med de man reser tillsammans med. Oftast finns en kiosk att handla i också. Jag gillar att åka tåg även om det nu inte alltid är så bekväm för ändalykten.

Hur som helst har mina dagar i Sandviken varit härliga. Vi har verkligen bara varit, gjort inget speciellt och det är ju så där okomplicerat det skall vara att umgås. Man måste inte rusa runt på olika ställen… krogar, restauranger, butiker och annat ointressant. Jag kommer att resa tillbaka till hösten i ett specifikt ärende :roll: Om det, återkommer undertecknad när det är aktuellt.

Datorn, ja.. det blev ju inte Compaq som jag tänkt först utan en Fujitzu Siemens. Denna var en ersättare för compaq som inte fanns och den hade före ersättningserbjudandet kostat tusenlappen mer än vad jag gav så det blev ju rätt så bra ändå. Jag är nöjd så här långt men det gäller ju att ha tålamod när jag nu skall lära mig allt det nya i vista.. håhåjaja.. vi får se hur det blir med det.

NU skall jag väl se till komma i lite kläder och sedan åka och handla lite innan det blir kalas på Öland.