chattens.se

Sonen har skaffat sig ett litet husdjur. En liten raring som jag mötte idag för första gången och jag blev förälskad!

Vi vet inte ännu om det är en hane eller hona men tills vi vet, heter ”han” Glenn. Är det en hon skall hon heta Elliot… så jag kallar den för GlennElliot

(Bilderna är klickbara)

Det är en mandarinskink (klicka in på Skötselråd/Mandarinskink. Sidan har inga direktlänkar)

Vi har under förmiddagen varit ute och övningskört, hälsat på vänner till sonen, övningskört igen och skall strax ut på motorväg och övningsköra

Ni som följt min blogg kring cancern och ni närmaste som känner mig väl, ni vet att jag inte identifierar mig med yttre faktorer som yrke, utbildning, med den stad jag bor i men ännu mindre med en sjukdom.

En av våra två morgontidningar gjorde ett kort reportage kring det igår, gårdagens samlade möte. Om det finns att läsa här, för er som inte kan komma åt att köpa tidningen.

Detta är min syn på saken. Andra har sin.

Jag har alltid samlat på möten. Möten av människor på väg någonstans i livet. Det kan vara på bussen, i skogen.. på en promenad längs stadens huvudgata eller på en parkbänk någonstans. Kanske bara ett flyktigt ögonkast och ett leende.

Vilket möte det än är, samlar jag på det. Ju mer spännande, desto mer samlar jag på det i korgen för Möten i mitt hjärta.

Idag gjorde jag ett sådant möte. Det händer ibland att journalister mailar mig via hemsidan och vill göra intervjuer av olika slag. Att de är anställda av de medier de uppger, kollar jag alltid upp. Erkännas skall att det är inte bara att tacka ja till en intervju utan det handlar om varför, avsikten och vad vill Du skall nå fram och till vilka. Där brukar det vara stopp på återkommande svar från de uppsökande journalisterna.

Men ingen regel utan undantag. Starkt tveksam till att medverka i media (förutom det jag själv tillhandahåller via bloggen) så fick jag i svar från den journalist som i dagarna hörde av sig. Hon ville verkligen träffa mig! Det blev en snabb överläggning med mig själv och ett sms till väninnan och vi kom (eller i alla fall väninnan) fram till att min berättelse kanske ändå är av ett värde för andra i cancersituationerna. Den drabbade i första hand men kanske också anhöriga. Hon ser det objektivt. Jag ser själv inte min berättelse som något annorlunda.

Att samtala kring en händelse i livet innebär mer än att bara svara på frågor och berätta. Det blir oundvikligen också en tillbakablick på tillvarons berg- och dalbana, att plötsligt kanske se händelser eller sig själv ur ett nytt perspektiv. Att upptäcka nya sidor på samma mynt. Att möta sig själv.. och samla på det.
Läs vidare »