chattens.se

Idag för ett år sedan var den dag då läkaren tog bort min cancer. Den där dagen som gjorde mig frisk igen. För hur det än var och är, så har jag varit frisk allt sedan denna dag, 4 juni 2008, kirurgiskt sett. Att jag sedan kompletterade med cellgifter och strålning, var ju ett erbjudande jag fick och inte ville tacka nej till.

Det har varit ett spännande år. Ett år där jag fått se vad människor omkring mig verkligen går för. Någon, som verkligen betytt mycket för mig i flera år, försvann som en avlöning med orden att ”Självklart skall jag finnas vid Din sida nu när Du verkligen behöver mig” medan andra, som jag tagit timeout ifrån, ringde och ville komma och ”hjälpa till några dagar”, personer som hälsat på här i Kalmar bara en enda gång av alla de 10 åren vi bott här och då bara över dagen. Det har aldrig förut varit tal om att komma och hälsa på, hjälpa till och ännu mindre, sova över. (Nej, den/de fick inte komma ner. När jag vid senare tillfälle, i november, skrev brev till vederbörande och sa att det var okej om de kom för MIN skull och inte för att jag haft cancer och man ville slå sig för bröstet och säga ”Se jag ställer minsann upp..”, så var de välkomna.. men tro inte jag hört ifrån dem sedan)

Det var intressant att upptäcka att min skalliga nuna inte väckte uppmärksamhet i en så, relativt, liten stad som Kalmar. Upptäckta att människor har så brått att man inte syns, även när man sticker ut ur mängden. Det var intressant att inse att jag faktiskt vågade gå ut och vara just så som jag då var: Skallig.. och vara stolt över det. Det var ganska naket men skönt. Jag tror min själ växte till sig lite under den ganska korta tid som jag ändå var utan hår. Att våga vara mig själv i ännu större utsträckning och veta att det är okej, oavsett vad andra skulle ha för åsikt om det. Att veta att det var min fulla rätt att visa mig just så där som jag då såg ut.

Men bortsett från det, så gick livet vidare i ganska ordinarie tappning. Jag jobbade på tills jag inte orkade längre, den 19/8. Återgick dock lagom till luciahelgen. Livet är sig likt men ändå inte. En person saknas.. Tommy. Han var nog den som tog min cancer hårdare än någon annan och svor ve och förbannelse över den där ”jävla cancern”. Tommy, som just idag, för 9 månader sedan, lämnade oss alla in i dödens eviga vila. Tommy, som var min enda sanne vän här, som aldrig klankade ner på mig eller ifrågasatte mig, som stolt vän hejade på när jag lät sjalen falla och jag visade mig som jag var. Som inte vek från min sida under den tid han hade kvar och kände till min cancer. Tommy, som alltid var att lita på, oavsett. Idag har jag varit till hans grav och vi har pratat lite om livet. Han fick en bukett rosor. Det är alltid fullt av blommor vid hans grav.

Så även om livet går på i samma takt som förut.. så är ändå allt så förändrat. Inte min syn på livet, inte mitt sätt att leva. Jag har alltid försökt att vara här och nu, ta tillvara på det som är… och jag har varit närmare döden än så här, förr. Det är ändå en känsla som är förändrad… en annan stillhet, en annan självklarhet.. en annan tro på mig själv och min person men precis som förr så fortsätter jag skala bort sådant som inte är viktigt i livet för att ge plats åt det och de som betyder något.

Trackback URI | Comments RSS