chattens.se

Att någon dör, är oftast förenat med en sorg och saknad som vi inte kan beskriva i ord. Endast den som har samma erfarenhet, vet.

Genom åren har jag ofta fått höra kommentarer om varför vissa äldre aldrig eller sällan får besök, vilket det gäller sina barn, vänner eller andra bekanta. Men vet vi egentligen varför? Känner vi deras livshistoria? Har vi då rätten att ha en åsikt?

Visst är det svårt att se en äldre man eller kvinna leva på sitt boende där personalen och andra boende är deras enda kontakt med omvärlden. Men samtidigt… varför? Har han eller hon gjort sig skyldig till sådana ting genom livet att kontakten med ev. barn, vänner och andra bekanta sades upp många år innan de hamnade på ”hemmet”? Vem får då för sig att allt förändras bara för att boendeformen blir annorlunda?

Det finns boende som har en usel relation, ibland ingen, med sina barn. Vissa barn hänger kvar för att de inte orkar bryta, för att de inte vill leva med skuldkänslorna om de ”överger” sin förälder, trots att det kanske är den enda möjligheten till ett värdigt och självständigt liv utan ständig sorg när man hälsat på. Hur som haver, får vi inte döma varför vissa boende inte får besök.. kanske aldrig. Vi vet inte orsaken.

Själv blev jag utsatt för andras skuldkänslor (jag antar det var så) när de fick veta om att jag hade haft cancer. Det var mitt under min cellgiftbehandling och skallen var kal och vacker i sin enkelhet och man ringde mig då, trots att de visste att jag inte ville ha kontakt, och ville komma hit och stanna några dagar ”för att hjälpa till”.

1) Under de då 9 år vi bott här, hade de varit här endast en gång, då över dagen. Det hade aldrig varit tal om att komma hit och stanna över en natt eller några dagar. Varför skulle det plötsligt duga nu? Varför var man inte intresserad av att någonsin komma och hälsa på innan de fick beskedet om den cancer jag hade haft?

2) Vad då hjälpa till? Med vad? Man frågade mig inte ens om jag behövde hjälp. Man frågade inte om jag var i stånd att alls klara min dag eller om jag hade människor omkring mig som kunde ge hjälp vid behov.

3) När jag vid senare tillfälle, efter att bett dem fortsätta lämna mig ifred med tanke på omständigheterna, skrev och klargjorde att jag var klar med min ”time-out” vad gäller den person som var huvudansvarig för att jag valt bort dem, att de fick självklart hälsa på om de gjorde det för MIN skull och inte för att jag hade haft cancer.. tro inte att jag hörde något ifrån dem då. Detta var 4 november 2008. Då var det inte för min skull de ville komma och ”hjälpa till” utan, som jag iskallt tänkte; För att se hur jag såg ut som skallig, för att oja sig i hur svårt det var för dem att ha en cancersjuk i familjen, trots att jag inte var sjuk utan fick mediciner i förebyggande syfte. Man ville göra detta för sin egen skull. Att hjälpa någon som man hävdar sig älska, gör man oavsett orsak bara inte för sin egen skull, för att kunna slå sig för bröstet och säga: ”Se, jag ställer minsann upp” utan att ens fråga om jag behövde hjälp. Allt handlade om just denna personen och det behov som förelåg att framhäva sig själv, även i en sådan situation. Att man hade mage att utnyttja min cancer för att komma i kontakt med mig igen, är nog något av det lägsta den person har utsatt mig för. Eller i alla fall försökt utsätta mig för.

Men vad har rubriken med detta att göra? Jo, en kvinna i Skottland har blivit funnen död i sitt hem. Ingen har sett henne sedan 2004. När man tog sig in i bostaden, efter 5 år, var det för att det kom vatten från hennes bostad. Jag vet inte hur det fungerar med bostäder, hyror, avgifter med mera i Skottland, men man kan ju tycka att någon borde reagerat innan 5 år. Autogiro, kanske.. men tidningsbud och brevbärare? Jag skulle i alla fall reagerat om det var tyst hos grannen en längre tid och frågat hyresvärden eller någon granne om de sett till honom eller henne.

Men hur kunde hon ligga i fem år utan att någon släkting saknade henne? Återigen, hade hon släktingar hon umgicks med eller var hon sist ut i familjen? Hade hon varit av den typ av person som blev ensam på grund av sitt sätt att vara? Ingen aning.. men någon förklaring finns ju alltid och hur hemskt vi än kan tycka det är att någon ligger död så länge utan att vara saknad, så måste vi ändå tänka en runda till: Hon kanske hade blivit ensam p.g.a sitt sätt… Vi vet inte. Men som sagt: Brevbärare och tidningsbud borde reagerat redan efter någon vecka eller två.

Trackback URI | Comments RSS